“Fabriken träffades av ett blixtnedslag så att den exploderade och brann ned. Ingenjör Ålunds kläder skulle vid branden hava fattat eld så att han för att rädda sig skyndsamt måste kasta sig i sjön och den utrunna oljan skulle hava börjat brinna långt ut över sjön. Oljan rann ut och hela viken brann!”
Så slutade det en augustidag för “Engelsbergs Oljefabrik, som raffinaderiet Ålund byggde i Annelund hette, och som var i drift 1871 – 1873.
Därmed började Oljeöns historia.
Att Ålund valde en ö, som för oss idag verkar opraktisk vad gäller transporter, var då logiskt. En ö skyddade verksamheten från obehöriga och skyddade människor och mark från brand.
Dessutom skedde en stor del av transporterna via Strömsholms kanal, vilket gjorde ön till en ypperlig plats för Ålunds nya raffinaderi.
1875 började fabriken byggas och året efter började röken bolma ur den då enda skorstenen på fabriken. Den 23 augusti det året fick Engelsbergs Oljefabriks AB Kungl. Majt:s tillstånd att raffinera maximalt tusen fat råolja per år.
Ett fat innehöll 159 liter råolja. Tusen fat ger alltså 159 000 liter. På ett år. Det är ungefär vad vi i världen idag gör av med på en sekund.
Råoljan importerades från Pennsylvania i USA och slutprodukterna var lysoljor i olika kvaliteter, från den finaste nästan ofärgade salongsfotogenen till den lite tjockare och gulare varianten som kallades pyrogen.
Man tillverkade fina smörjoljor till gevär, lås, klockor och symaskiner och tjocka, kletiga smörjoljor som användes till vagnssmörja och maskinsmörja.
En viktig produkt var de läderoljor och läderfetter som blev en av Oljeöns mest uppskattade varor.
Ganska snart gick man med vinst.
På ön växte ett litet samhälle upp. Arbetarbostäder byggdes, likaså en förmansbostad som låg på kullen strax söder om fabriken. Jordkällaren finns kvar idag, liksom pionen, krusbärsbusken och fundamentet till flaggstången.
Det fanns åkrar och bryggstugor med tvättstuga och bagarstuga samt ladugård. Ett badhus låg på öns norra spets och vid bryggan fanns en lyftanordning för att lasta oljefat.
Familjerna som bodde på ön fick ta sig till fastlandet för att handla och barnen för att gå i skola. På sommaren rodde man. På vintern gick man på isen. När isen varken bar eller brast fanns det flera sätt: man kunde skjuta ekan framför sig på isen. Om isen brast fick man försöka kasta sig i. Det sägs att en annan metod för att barnen säkert skulle ta sig över isen var att de fick lägga armarna över en stör som lades bakom ryggen på dem. Därefter skickades de ut på isen medan föräldrarna stod på stranden och tittade. Om de gick igenom isen var tanken att de skulle bli hängande på stören tills någon hann ut för att dra upp dem.
Generalkonsul Axel Axelsson-Johnsson, som ägde Avesta jernverk och Nynäs Petroleum, köpte raffinaderiet på Oljeön och gav en av direktörerna på Nynäs i uppdrag att dokumentera ön och genomföra en försiktig renovering av fabriken. Detta var på 1950-talet och betyder att fabriken på ön, liksom Engelsbergs Bruk, finns kvar tack vare generalkonsulns engagemang att “skapa en framtid åt det förflutna”.
Nu ägs raffinaderiet av Preem.
Åkerytorna, skogen och stigarna på ön hävdas nu enligt en grön plan som Riksantikvarieämbetet upprättat.
Du kommer att kunna läsa mer om Oljeöns historia i bloggen.
