Ängelsbergs historia

Ängelsbergs historia. Foto: Primaleve KulturtjänstI de båda sjöarna Åmänningen och Snyten, som Ängelsberg ligger mellan, finns sjömalm. Det är järnockra, även kallad limonit. Tack vare sjömalmen kunde järnframställning påbörjas här redan på 300-400-talet e Kr., tidigare än någon annan stans inom Norbergs Bergslag.

Järnframställningen skedde i Dunshammar, som ligger cirka 5 kilometer söder om Ängelsbergs samhälle, alldeles invid sjön Åmänningen. Här tog man upp sjömalm från sjöbotten genom hål i isen på vintrarna. Malmen, vars järnhalt ofta var omkring 45%, torkades, rostades, och smältes sedan i vedeldade gropugnar där det blev cirka 1100-1200 grader varmt och järnet reducerades med träkol till smidbart järn.

Den här metoden användes ända till mitten av 1300-talet då en ny typ av ugn utvecklades; masugnen. Samtidigt började man bryta malm ur marken och metoden att använda sjömalm övergavs successivt.

Masugnar byggdes invid vattendrag som drev vattenhjul. Vattenhjulen i sin tur drev blåsbälgar och vartefter tekniken utvecklades genom århundradena även blåsmaskiner, lyftanordningar och hammare.

Nu smältes bergmalm i masugnarna. Järnet blev inte direkt smidbart, som i de gamla gropugnarna, utan man fick fram tackjärn som förädlades i smedjorna. Norbergs Bergslag blev en viktig del i den svenska ekonomin och politiken.

Från början var masugnarna ägda av bergsmän, som även brukade jorden och skogen, i ett arbete som skiftade med årstiderna.
Under senare halvan av 1600-talet övergick ägandet mer och mer från bergsmännen till brukspatroner, som anställde arbetare och byggde arbetarbostäder kring industrierna. Engelsbergs bruk började ta form.

I området runt bruket, mot Västervåla/Dunshammar till och även norr och väster om bruket fanns jordbruksmark. Här hade bergsmännen sina jordbruk som senare blev renodlade jordbruk utan inblandning av järnframställning. Än idag odlas det på åkrarna väster och söder om Ängelsberg.

Strömsholms kanal, Sveriges näst äldsta och läst längsta kanal, med 26 slussar och en sträckning på 10 mil, från Smedjebacken i norr till Borgåsund vid Mälaren i söder, går igenom sjön Åmänningen.

Den var en viktig transportled av främst malm och järn, som Sverige vid den här tiden var den största exportören i världen av. Kanalen byggdes mellan 1772 och 1795. Redan 1787 gjorde dåvarande kungen, Gustaf III en tur med öppen slup genom en del av kanalen och passade på att döpa de slussar han då passerade.

Kända båtar från Strömsholms kanal är bland andra Pius, Blixten och Kuriren.

Kanalen var en viktig faktor då raffinaderiet på Barrön – sedermera Oljeön – byggdes. Idag är den ett byggnadsminne.

Under andra hälften av 1800-talet blev järnvägen byggd mellan Norberg och Ängelsberg 1856 och mellan Stockholm och 1876 var den järnväg framme i Ängelsberg som sträckte sig från Stockholm via Västerås och Köping, med utgrening till Ängelsberg.

Sträckan byggdes senare ut till Ludvika.

Vid denna tid var restiden från Stockholm till Ängelsberg sex timmar och femton minuter. (Nu två timmar inklusive byte i Västerås).
Den tidigare så populära kanalen kändes med ens omodern med en restid på 28 timmar på samma sträcka, inklusive övernattning…

Stationssamhället i Ängelsberg byggdes nu ut i rasande takt. Kända arkitekter gjorde avtryck i form av pampiga byggnader som visar på samhällets vikt och storhet: stationshuset från 1900 är ritat av Erik Lallerstedt. Villorna Hvilan, Ulvaklev och Odensnäs av Isac Gustaf Classon.

De vackra omgivningarna, och släktskapet mellan konstnären Olof Arborelius och brukspatron Timm , gjorde att det bildades en konstnärskoloni i Ängelsberg.

Förutom Olof Arborelius verkade här även Arvid Marutz Lindström, som var den som lät uppföra den ovan nämnda villa Hvilan, Ernst Lundström och Axel Fahlcrantz. Hjalmar Norrström och även Ferdinand Boberg verkade här.

I Ängelsberg fanns förutom oljeraffinaderiet, bruket, järnvägen och kanalen även en fiskodling och ett sågverk, kvarn, jordbruk, kolmilor, affärer, post, distriktssköterska skolor, kyrka, kapell, biograf, mälteri, bryggeri med mera.

Masugnen på bruket blåstes ner 1919. Men året innan, 1918, byggdes en ny lanchashiresmedja, där man istället för vattendrivna hammare hade ett ångdrivet valsverk. Den var igång till 1925 och i den byggnaden finns nu sedan 1950-talet en mekanisk verkstad som tillverkar ventiler – stålindustrin blomstrar på historisk mark. Oljeraffinaderiet lades ner 1927, men Strömsholms kanal trafikeras varje sommar av turisttrafik.

Järnvägen finns kvar, med tät trafik på sträckan Ludvika-Västerås. För sjukvård och skola får Ängelsbergsborna ta sig till Virsbo eller Fagersta. Likaså för att handla mat och andra förnödenheter. “Det krävs fler inflyttade för att få affär hit.” säger Lars M Larsson. Men dagis finns i samhället.

Fiskodlingen är nu ett skyddat naturområde och konstnärerna lever kvar i form av en aktiv konstförening som varje år arrangerar en skulpturpark mellan bruket och samhället.

Gamla rötter ger upphov till nya grenar: läs mer om vad som nu händer i Ängelsberg under
fliken “Ängelsberg”.

Ängelsbergs järnvägsstation år 1900

Ängelsbergs järnvägsstation år 1900